Livet är kaos, kamp och krossade drömmar för många.
Det här är ingen feelgood-blogg.
Det här är verkligheten.
Smutsig, rå, ofiltrerad – men också levande.
Här delar jag min vardag som aktiv missbrukare.
Min kamp mot ett samhälle som blundar,
en kropp som inte orkar
och tankar som skriker tyst.
Jag skriver för att synas. För att höras.
För att inte skämmas längre.
Och jag skriver för dig som också kämpar –
för att du ska veta att du inte är ensam.
💬 Du kommer hitta:
Personliga inlägg om missbruk, psykisk ohälsa, trauma och ilska
Samhällskritik, sorg och system som sviker
Dagar där jag tappar allt – och ändå skriver vidare
Läs.
Känn igen dig. Dela. Eller sitt tyst och bara ta in.
Du är lika välkommen vilket som.
Här hittar du de nyaste blogginläggen jag har skrivit – direkt från verkligheten.
Det kan vara ilska, sorg, förtvivlan eller något vackert mitt i skiten.
Scrolla, klicka, läs. Kommentarer om du vill.
Det här är inte perfekt. Det här är på riktigt.
Jag vet inte vad som krävs för att räkor ska vilja sätta nya liv till världen.
Men tydligen har något i mitt kaos varit tillräckligt tryggt.
För i mitt akvarium simmar nu nya liv – små, knappt synliga, men ändå där.
Och för första gången på länge känner jag att något faktiskt blev rätt.
Fortsättningen på min kamp mot ett system som skuldbelägger istället för att förstå.
Jag vet inte när det slutade handla om att hjälpa mig –
och började handla om att pressa mig.
När tvång, hot och LVM blev deras definition av “vård”.
För mig har det alltid varit tydligt:
Om inte mina katter får följa med – då finns inte jag kvar.
Men det spelar tydligen ingen roll.
Jag får höra att “vi får inte ta hänsyn till om man har djur eller inte.”
Som om mina katter bara är möbler som går att lämna kvar.
Men det är inte möbler.
Det är mitt hjärta. Det är min trygghet. Det är allt jag har kvar.
Jag vet andra som fått höra:
"Antingen avlivar du hunden – eller så får du ingen hjälp."
Sånt sätter sig.
Sånt skaver i märgen.
Och hon vågade inte ens säga det till mig – för hon vet vad jag skulle välja.
Och det är just därför det här är så sjukt.
För de vet.
Men de gör det ändå.
De erbjuder platser utan att ens veta om jag kommer överleva första dygnet.
Och sen säger de att jag måste vara "delaktig".
Delaktig i vad?
I mitt eget sammanbrott?
Jag hittade Kopparbo själv.
Det var ingen socialsekreterare som hjälpte mig. Ingen som "erbjöd" något.
Jag letade. Jag ringde. Jag kände det direkt:
Det här stället är byggt för mig.
Det var inte ett kanske.
Det var inte ett ”kan funka”.
Det var en klar jävla känsla av hopp.
Jag såg en chans.
Jag såg ljuset.
Och lagen är tydlig:
Om kommunen inte kan erbjuda något likvärdigt inom ramavtal – så har man rätt att få hjälp utanför.
Jag hade laglig rätt att åka dit.
Men de vägrade.
Jag överklagade till förvaltningsrätten.
Jag kämpade i två och ett halvt år.
Och sen – när jag inte orkade slåss mer, när stället jag ville till till slut stängde igen…
Då ringde de.
Och vet du vad som gör det ännu sjukare?
De valde att ringa på min födelsedag.
Inget "grattis".
Bara: "Kopparbo har stängt nu."
Det var som om någon blåste ut det sista ljuset i mina ögon.
Det var som att hela kroppen sa:
"Okej. Så det var alltså verkligen ingen som hörde. Inte ens nu."
Och sen – i samma samtal:
"Men nu kan du få åka till ett behandlingshem."
För det var ju tyvärr först nu det blev aktuellt för dem.
När det redan var för sent för mig.
Jag är inte den enda som har något att säga. Känner du igen dig? Vill du berätta något själv?
Här finns utrymme för dig. Kommentera, dela, eller skriv anonymt – ditt perspektiv är också viktigt.
Tillsammans bryter vi tystnaden.
Lägg till kommentar
Kommentarer