Det finns katter – och så finns det Daisy.
Min svarta katt Daisy är inte som andra.
Hon är en slemig, svartsjuk, morrande drottning i päls – med ett hjärta

som bara slår för mig (och kanske för klappar… när det passar henne).

Hon lägger sig på rygg som om hela världen vore trygg.

Exponerar magen med en stolthet som bara kan komma från total tillit.
Och det är där jag ofta hittar henne – sträckt som en sälunge, redo för magkli.

Jag tänker inte putsa till verkligheten för att Google ska tycka om mig.
Jag vägrar göra mitt trauma annonsvänligt.
Den här bloggen är inte skapad för att smälta in – den är skapad för att rädda liv.

För att lite ånga, vilja och kreativitet räcker längre än alla jävla akvarieforum i världen.

kommer min klocka börja ticka igen?

Antingen sätter man sig och självdör eller så gör du inte de….