Jag vet inte vad som krävs för att räkor ska vilja sätta nya liv till världen.
Men tydligen har något i mitt kaos varit tillräckligt tryggt.
För i mitt akvarium simmar nu nya liv – små, knappt synliga, men ändå där.
Och för första gången på länge känner jag att något faktiskt blev rätt.
🐚 Någon vill stanna – i mitt vatten
Det låter kanske löjligt om man inte haft akvarium – men att få räkbebisar är fan inget man bara "råkar" få.
De kräver rätt värden, rätt växter, rätt lugn.
Och jag, som knappt får livet att funka... lyckades alltså med det.
Det är som att de viskar:
"Du kanske inte har kontroll över så mycket. Men du har skapat en plats där vi kan födas. Det räcker."
Och det är fan vackrare än vilken jävla klapp på axeln från vården eller myndigheter som helst.
Så ja – jag är stolt.
Över något så litet att det nästan försvinner i gruset.
För det betyder att någon vill stanna kvar – i mitt vatten. I mitt hem. Hos mig.
🩸 Och sen klippte jag Happis pulpa…
Jag har aldrig råkat klippa för långt förut. Aldrig.
Men den här gången gick det för fort. Och helt plötsligt satt jag där – med blod på mina fingrar och paniken i halsen.
Tack gud att han inte skrek. Inte pep. Inte drog sig undan.
Hade han gjort det hade jag gått sönder.
Men min älskling bara... låg kvar.
Som om han inte ens märkte att hans matte höll på att bryta ihop.
Jag googlade allt. Och ja – mjöl kan stoppa en blödning.
Who knew?
Det blev en vaken natt. Men vi tog oss igenom den tillsammans, jag och han.
Och medan små liv föds… dör statistiken
Bloggen rasar.
Statistiken störtdyker.
Mina indexerade sidor på Google har helt ballat ur – från 200+ till 16!
Jag fattar inte vad som har hänt.
Visst, det är sommar. Folk kanske läser mindre.
Men samtidigt – jag har slitit.
Jag har:
– Försökt skapa två YouTube-kanaler
– Designat avatars
– Försökt få igång TikTok-effekter
– Gjort undersökningar
– Testat allt för att få en liten extrainkomst
Men när man knappt orkar andas...
blir det inte alltid mycket mer än så.
Och plötsligt en KVÄLL så ringer TELEFONEN
Efter flera månader, kanske år, hör han av sig.
Som om ingenting hänt.
"Nu går det ju att ringa dig igen", sa han.
Som om han glömt att det var han som slutade försöka.
Sen kommer det igen:
"Vi kanske kan åka och köpa mat nån kväll."
Ja, det borde man ju verkligen med tanke på att de jag bad om att inte bli lovad, om det inte var sant. Inte blev av.
Men vet ni?
När jag uttryckligen har bett om någonting så rakt och konkret utan någon effekt. Så är jag inte dummare än att jag helt enkelt inte tar någonting som kommer ut från någon annans mun som intressant. Jag kanske bara slog dem i revearse....
Bara ännu ett samtal för att lätta på hans ångest.
Och vet du vad?
Jag orkar inte längre hoppas.
Så nej, snälla – lova inte något du inte tänker hålla.
För jag minns. Även när du inte gör det.
Och nej – det här är inte riktat till någon särskild…
Jag vet bara inte längre hur man ber om hjälp
utan att känna sig som en börda.
Jag vill inte ta något för givet.
Jag vet att vissa kommer hjälpa mig ändå.
Men jag hatar att känna så här – att det känns fel att ens lägga upp ett inlägg.
Att det blir som ett "tyck synd om mig"-inlägg.
Men sanningen är...
att jag inte ens har 156 kr just nu.
Och bloggen – det kanske är dags att även den tar lite sommarpaus.
Om jag inte kan hålla den levande, så kanske den också ska försvinna.
Men jag försöker.
Även när jag skakar. Även när allt gör ont.
Lägg till kommentar
Kommentarer