Vad händer när det inte är katastroferna som knäcker – utan vardagen?
Här samlar jag inlägg om allt det där som inte ser så farligt ut – men som får hela livet att spricka.
En pajad scooter. En obetald räkning. En blick som bränner fast. En kommentar som äter sig in.
Det gör som ondast när ingen märker att man går sönder.
Praktiska vardagsproblem – som får hela livet att välta
Ekonomisk stress, panikångest och kroppslig utmattning
Små signaler från omgivningen som bekräftar känslan av att vara i vägen
När ingen lyssnar – men alla kräver
Alla texter är baserade på verkliga upplevelser. Verkliga dagar. Verklig kamp.
Om du känner igen dig – du är inte ensam.
En påminnelse till mig själv – och till dig som läser: oavsett hur mörkt det blir, så ger vi inte upp. Aldrig.
När man inte ens har 78 kronor. När man kämpar för något som betyder allt, men verkligheten slår en i magen. Den här bilden fångar precis hur det känns just nu.
Jag vet inte om batteriet håller mycket längre. Scootern har inte varit sig själv sen den där natten – men jag har liksom bara kört på. För den har varit min frihet, min trygghet, mitt sätt att överleva. Men om den pajar helt nu… då vill jag att ni vet vad som hände. Det var inte bara slitage.
Det här är något jag aldrig skrivit om förut. Det var efter branden, när jag bodde på hotell. Jag överlevde på pant – gick ut mitt i nätterna och plockade burkar. En natt, vid sjukhuset, runt två kanske, såg jag två killar på en hyr-skooter. Jag märkte direkt att de började följa efter mig. Jag visste – det här är inte en slump.
Min scooter är trimmad, så jag tryckte på mot psykakuten. De har öppet dygnet runt, tänkte jag. Samtidigt flyttade jag min kniv från innerfickan till sidfickan. Inte för att jag ville använda den – men för att jag kanske skulle behöva. Min scooter skulle de fan aldrig få.
De hann ikapp mig vid grus-parkeringen nedanför psyk. Batteriet var nästan slut. Killen som satt bak på hyr-skootern sa bara:
"Ej, du får ge oss den där!"
"Fuck no!", svarade jag – och började sparka mig upp mot ingången som en jävla galning.
De skrek något efter mig, "hora" eller nåt – men jag sket i det. Ringde på porttelefonen och sa: "Öppna fort som fan – nån försöker råna mig!"
Jag fick komma in i det där lilla utrymmet innan psyk. Personal kom. De ringde polisen. Jag ville inte – jag hade kniv på mig, och jag har inte direkt en bra historia med snuten. Men de kom. De hittade aldrig killarna. Jag ville inte anmäla.
Sen tog jag färdtjänst till hotellet, ställde scootern, och gick ut igen och plockade pant. Men jag märkte veckan efter att jag inte hade gått ut en enda kväll. Det hade satt sig. Mer än jag kanske ville erkänna.
Och det var nog inte bara på grund av rånförsöket. Det där väckte nåt gammalt.
"Du vet vad du såg. Låt ingen få dig att tvivla på det."
Idag har jag inte gjort särskilt mycket.
Jag sov länge och gick bara upp för att jag var tvungen.
Sen gick jag till affären eftersom mitt mobilabonnemang är spärrat, och jag behövde wi-fi för att kunna skriva till Roger.
Efter det var jag hemma en stund innan jag tog kickbiken till honom så han kunde laga mat till oss. Han är alltid så mån om att jag ska äta.
Men även om jag inte har gjort så mycket, så har det ändå varit en dag full av skit att hantera. Mitt mående just nu gör att minsta sak innebär stress och ångest. Sen ska såklart allt ske samtidigt!
Har du också känt att vardagen blivit för mycket?
Att små saker blivit enorma – bara för att ingen längre orkar lyssna?
