För vissa betyder vardagskaos att man glömmer att sätta på kaffe...

Det här var större än en utflykt

Det är inte ofta jag lämnar lägenheten.
Och ännu mer sällan att jag gör det för att göra något för mig själv.
Men idag… gjorde jag det.

Inte för att jag kände mig stark.
Utan för att jag har kommit till den punkten där jag inser att
ingen annan kommer fixa platsen jag behöver.
Så nu försöker jag bygga den själv.

inget dramatiskt inlägg

TYSTNADEN MELLAN RADERNA – VARFÖR DET TOG SÅN TID

En påminnelse till mig själv – och till dig som läser: oavsett hur mörkt det blir, så ger vi inte upp. Aldrig.

Jag vet inte om batteriet håller mycket längre. Scootern har inte varit sig själv sen den där natten – men jag har liksom bara kört på. För den har varit min frihet, min trygghet, mitt sätt att överleva. Men om den pajar helt nu… då vill jag att ni vet vad som hände. Det var inte bara slitage.

Det här är något jag aldrig skrivit om förut. Det var efter branden, när jag bodde på hotell. Jag överlevde på pant – gick ut mitt i nätterna och plockade burkar. En natt, vid sjukhuset, runt två kanske, såg jag två killar på en hyr-skooter. Jag märkte direkt att de började följa efter mig. Jag visste – det här är inte en slump.

Min scooter är trimmad, så jag tryckte på mot psykakuten. De har öppet dygnet runt, tänkte jag. Samtidigt flyttade jag min kniv från innerfickan till sidfickan. Inte för att jag ville använda den – men för att jag kanske skulle behöva. Min scooter skulle de fan aldrig få.

De hann ikapp mig vid grus-parkeringen nedanför psyk. Batteriet var nästan slut. Killen som satt bak på hyr-skootern sa bara:

"Ej, du får ge oss den där!"

"Fuck no!", svarade jag – och började sparka mig upp mot ingången som en jävla galning.

De skrek något efter mig, "hora" eller nåt – men jag sket i det. Ringde på porttelefonen och sa: "Öppna fort som fan – nån försöker råna mig!"

Jag fick komma in i det där lilla utrymmet innan psyk. Personal kom. De ringde polisen. Jag ville inte – jag hade kniv på mig, och jag har inte direkt en bra historia med snuten. Men de kom. De hittade aldrig killarna. Jag ville inte anmäla.

Sen tog jag färdtjänst till hotellet, ställde scootern, och gick ut igen och plockade pant. Men jag märkte veckan efter att jag inte hade gått ut en enda kväll. Det hade satt sig. Mer än jag kanske ville erkänna.

Och det var nog inte bara på grund av rånförsöket. Det där väckte nåt gammalt.

"Du vet vad du såg. Låt ingen få dig att tvivla på det."

En vanlig dag, men med ännu mer strul