Jag vet inte när det slutade handla om att hjälpa mig –
och började handla om att pressa mig.
När tvång, hot och LVM blev deras definition av “vård”.
För mig har det alltid varit tydligt:
Om inte mina katter får följa med – då finns inte jag kvar.
Men det spelar tydligen ingen roll.
Jag får höra att “vi får inte ta hänsyn till om man har djur eller inte.”
Som om mina katter bara är möbler som går att lämna kvar.
Men det är inte möbler.
Det är mitt hjärta. Det är min trygghet. Det är allt jag har kvar.
Jag vet andra som fått höra:
"Antingen avlivar du hunden – eller så får du ingen hjälp."
Sånt sätter sig.
Sånt skaver i märgen.
Och hon vågade inte ens säga det till mig – för hon vet vad jag skulle välja.
Och det är just därför det här är så sjukt.
För de vet.
Men de gör det ändå.
De erbjuder platser utan att ens veta om jag kommer överleva första dygnet.
Och sen säger de att jag måste vara "delaktig".
Delaktig i vad?
I mitt eget sammanbrott?
Allt de gör bygger på att jag ska säga ja till något jag inte tror på.
Något jag redan vet kommer göra mig sämre.
Och varje gång jag tvekar –
kommer hotet om LVM smygande igen.
Som en skugga över hela mitt liv.
“Vi vill hjälpa dig…”
Nej.
Ni vill bestämma åt mig.
Och när jag säger att det inte går – att det är för sent –
Då får jag ett formulär, en ny plan, ett nytt hot.
Och absolut inget som känns som vård.
Slutord: Det här är inte vård – det är våld i förklädnad
Jag är inte omotiverad.
Jag är inte ovillig.
Jag är utsliten, besviken och förlorad i ett system som krossar det lilla som finns kvar.
Och vad jag behöver nu är inte ännu ett möte, ännu en åtgärd, ännu ett “förslag”.
Jag behöver trygghet. Tid. Och att mina djur får stanna med mig.
Annars finns det inget kvar att rädda.
Lägg till kommentar
Kommentarer