Fortsättningen på min kamp mot ett system som skuldbelägger istället för att förstå.
Jag har försökt förstå vad de vill ha av mig
Jag har gråtit i möten.
Jag har lämnat in blanketter, överklagat beslut, försökt ta mig till öppenvård, LARO, psykiatri.
Jag har haft mer kontakt med myndigheter än med människor.
Och ändå räcker det inte.
“Du måste visa mer vilja”
Okej, men hur ser den viljan ut då?
Ska jag klättra upp på kommunhuset och skrika?
Ska jag trycka upp mina journaler i ansiktet på dem?
Ska jag hålla tal om trauma – med mina självskadeärr som mikrofon?
För det verkar inte räcka att bara… leva.
Att hålla sig vid liv – det är tydligen inte ett tillräckligt bevis på motivation.
Jag vill inte dö. Men jag vet inte hur man lever längre.
Jag är fast i ett ingenmansland.
De säger att jag är för frisk för vård –
Men för sjuk för att få stöd.
De säger att jag ska orka med saker som jag redan brutit ihop av flera gånger.
Och om jag inte orkar – då “vill jag inte tillräckligt”.
Men varför vill ingen se att jag redan kämpar?
Varför är det alltid jag som ska anpassa mig till deras mall,
när det är systemet som är trasigt?
Det finns ingen plats för såna som mig
Jag passar inte in i deras excelark.
Jag passar inte i deras LVM-förslag, där man inte får ha katter.
Jag passar inte i deras budget.
Jag är för mycket. För komplicerad.
För känslig. För krävande.
Och ändå finns jag här.
Med mina katter i knät.
Med mina rädslor i bröstet.
Med mitt hjärta fortfarande bankande – trots allt.
Slutord – Jag är inte en siffra. Jag är en människa.
Det här systemet försöker få mig att tro att det är mitt fel.
Att jag borde skämmas för att jag fortfarande har krav.
Att jag borde tacka ja till vad som helst – bara för att det kallas “hjälp”.
Men jag vägrar bli tacksam för smulor.
Jag vägrar låtsas att det här är okej.
Jag vill inte ha specialbehandling.
Jag vill ha mänsklig behandling.
💬 Del 4 kommer – för än har ni inte tystat mig.
📖 Läs också:
Det här handlar om något helt annat. Men kanske ändå inte.
Lägg till kommentar
Kommentarer