Jag hittade Kopparbo själv.
Det var ingen socialsekreterare som hjälpte mig. Ingen som "erbjöd" något.
Jag letade. Jag ringde. Jag kände det direkt:
Det här stället är byggt för mig.
Det var inte ett kanske.
Det var inte ett ”kan funka”.
Det var en klar jävla känsla av hopp.
Jag såg en chans.
Jag såg ljuset.
Och lagen är tydlig:
Om kommunen inte kan erbjuda något likvärdigt inom ramavtal – så har man rätt att få hjälp utanför.
Jag hade laglig rätt att åka dit.
Men de vägrade.
Jag överklagade till förvaltningsrätten.
Jag kämpade i två och ett halvt år.
Och sen – när jag inte orkade slåss mer, när stället jag ville till till slut stängde igen…
Då ringde de.
Och vet du vad som gör det ännu sjukare?
De valde att ringa på min födelsedag.
Inget "grattis".
Bara: "Kopparbo har stängt nu."
Det var som om någon blåste ut det sista ljuset i mina ögon.
Det var som att hela kroppen sa:
"Okej. Så det var alltså verkligen ingen som hörde. Inte ens nu."
Och sen – i samma samtal:
"Men nu kan du få åka till ett behandlingshem."
För det var ju tyvärr först nu det blev aktuellt för dem.
När det redan var för sent för mig.
Men nu är det mitt fel igen.
För nu vill jag inte längre.
Nu säger de att jag måste vara ”delaktig” – annars LVM.
Men delaktighet kräver något.
Det kräver att man tror att det kan bli bättre.
Och jag trodde på Kopparbo.
Jag bad om hjälp i tid.
Men ni väntade – tills jag inte ville längre.
Nu försöker ni laga allt med silvertejp.
Hitta något ställe där jag kanske får ha med mig mina katter.
Men vad spelar det för roll när ni redan släckt min vilja att kämpa?
💬 Slutord – Ni slog ihjäl det lilla som fanns kvar
Det är jävligt smart att kasta ut en flytväst – när hon redan har drunknat.
Och det här?
Det är resultatet av att be om hjälp i 2,5 år –
och få ett ”vi hör av oss” tills det inte längre finns något kvar att rädda.
Jag ville räddas. Men ni väntade – tills jag inte ville längre.
Del två kommer imorgon!
Stanna kvar – kom tillbaka.
Det här är bara början.
Lägg till kommentar
Kommentarer