Jag vet inte vad som krävs för att räkor ska vilja sätta nya liv till världen.
Men tydligen har något i mitt kaos varit tillräckligt tryggt.
För i mitt akvarium simmar nu nya liv – små, knappt synliga, men ändå där.
Och för första gången på länge känner jag att något faktiskt blev rätt.

Fortsättningen på min kamp mot ett system som skuldbelägger istället för att förstå.

Jag vet inte när det slutade handla om att hjälpa mig –
och började handla om att pressa mig.
När tvång, hot och LVM blev deras definition av “vård”.

För mig har det alltid varit tydligt:

Om inte mina katter får följa med – då finns inte jag kvar.

Men det spelar tydligen ingen roll.
Jag får höra att “vi får inte ta hänsyn till om man har djur eller inte.”
Som om mina katter bara är möbler som går att lämna kvar.
Men det är inte möbler.

Det är mitt hjärta. Det är min trygghet. Det är allt jag har kvar.

Jag hittade Kopparbo själv.
Det var ingen socialsekreterare som hjälpte mig. Ingen som "erbjöd" något.
Jag letade. Jag ringde. Jag kände det direkt:
Det här stället är byggt för mig.

Det var inte ett kanske.
Det var inte ett ”kan funka”.
Det var en klar jävla känsla av hopp.
Jag såg en chans.
Jag såg ljuset.

Och lagen är tydlig:

Om kommunen inte kan erbjuda något likvärdigt inom ramavtal – så har man rätt att få hjälp utanför.

Jag hade laglig rätt att åka dit.
Men de vägrade.

Jag överklagade till förvaltningsrätten.
Jag kämpade i två och ett halvt år.

Och sen – när jag inte orkade slåss mer, när stället jag ville till till slut stängde igen…

Då ringde de.