Jag saknar dig, morfar – och tiden har stannat utan er!

Publicerad den 21 maj 2025 kl. 05:38

kommer min klocka börja ticka igen?

När den starkaste jag visste försvann – rasade allting.
Det här är min sång, min text och min sorg.
Till dig, morfar.

Sången jag sjöng på begravningen – till min morfar...

Video från begravningen där jag sjunger till min morfars minne.

När den starkaste jag visste försvann – och allt rasade.

Jag satt vid hans sida. Med allt som höll på att explodera inom mig.
Men man klarar av att vara vaken i två, tre... till och med fyra dygn.
Utan en enda kemisk substans.
Utan att kunna fly.
För att man inte vill missa ett enda ögonblick med den man älskar.

Jag tvingade mig att orka.
Att hålla hans hand.
Att lyssna på varje andetag.
Att viska att det var okej att släppa taget – samtidigt som hjärtat skrek:
Snälla, ge inte upp än. Jag klarar ett dygn till. Bara jag får ha dig kvar.

Sista gången jag höll din hand

Man ska vara stark.
Men jag har aldrig känt mig så liten som när du låg där.

Jag såg hur du kämpade. Hur varje andetag blev en kamp.
Jag ville slita bort min egen smärta för att ge dig lättnad.
Jag ville kliva in i din kropp och andas åt dig.
Men det enda jag kunde göra – var att sitta kvar.

Hålla din hand.
Och hoppas att det var nog.

Tankar från en fåtölj på sjukhuset 20 maj 2018:

I hela mitt liv har du hållit ut en hand till mig,

när jag håller på och falla.

När jag inte orkat mer

har du hjälpt mig genom de.

Du har alltid funnits där för mig

och alltid trott på mig.

Nu försöker jag att hålla ut en hand för dig.

Men du fortsätter att falla.

När det känns som du inte orkar mer,

kan jag inte hjälpa dig igenom det.

Jag vill kunna släppa dig,

men kan inte föreställa mig ett liv utan dig.

Så sist som imorse tänkte jag att efter det här

ska jag ringa till dig för att säga hur jobbigt allt det här har varit.

Jag ska inte avbryta dig, utan bara lyssna och njuta av din röst.

Men sen inser jag att jag aldrig mer kommer att få höra din röst.

Du kommer aldrig mer att säga dom tre orden,

Jag älskar dig , s om jag tagit för givet hela livet.

Varför tänker man på allt man inte har gjort eller sagt nu.

Det är viktigast att personer man har runt sig vet att man älskar dom.

Vad spelar resten egentligen för roll....

En person i lång rock sitter i en fåtölj och skriver med penna på ett block – symboliserar reflektion, sorg eller att skriva ett avskedsbrev i tyst eftertanke.

Det var här nånstans allting gick sönder.
Efter det här rasade livet.
Jag kunde inte börja bearbeta – för jag fastnade i sorgen.
Och kanske är det där jag är kvar än idag.