Det finns katter – och så finns det Daisy.
Min svarta katt Daisy är inte som andra.
Hon är en slemig, svartsjuk, morrande drottning i päls – med ett hjärta
som bara slår för mig (och kanske för klappar… när det passar henne).
Hon lägger sig på rygg som om hela världen vore trygg.
Exponerar magen med en stolthet som bara kan komma från total tillit.
Och det är där jag ofta hittar henne – sträckt som en sälunge, redo för magkli.
Slemkärlek och pälsgos deluxe
Men det är inte bara magen som är extra mycket Daisy.
Hon producerar slem i mängder som får en att undra om hon egentligen är en hund – och hon älskar att kleta ner både sig själv och mig i en pussattack deluxe.
Det är blött.
Det är klibbigt.
Det är kärlek på Daisys vis.
När katten låter som en hund
Och sen har vi morrandet.
Jag skojar inte – hon morrar som en hund.
När hon hör ljud i trapphuset, då hör man ett dovt, hotfullt “grrrrr” som om jag bodde med en mini-rottweiler i päls.
Det är hennes sätt att säga:
“Kom inte hit. Det här är mitt territorium. Och min människa.”
Hon skyddar mig.
På sitt sätt.
Och jag visste inte ens att katter kunde morra så – men Daisy kan.
Och gör det. Som om det vore det mest naturliga i världen.
Och Daisy är inte helt ensam.
Det finns en annan skyddande själ i mitt liv –
någon som alltid vet när det är som värst.
Svartsjuka, armhålegos och kattdrama
En annan dag, en annan scen.
Jag ligger och kollar på tv. Happy, min andra katt, ligger under täcket i min armhåla och sover.
Då kommer Daisy.
Kliver rakt upp på mig och bara... lägger sig. Tungt.
Jag säger åt henne att flytta sig. Hon ignorerar.
Jag sätter mig upp – hon glider med, och bara lägger sig i mitt knä – som en jävla betongklump.
Jag försöker förklara att jag ska gå och ta något att dricka.
Hon reagerar inte.
Hon bara stirrar på Happy.
Med dödsblicken.
För om det är nån hon inte tål just då – så är det han som redan har hennes plats.
Happy har inte gjort ett skit.
Han bara ligger där.
Men Daisy? Hon spelar ut hela sin inre telenovela – med svartsjuka, drama och tyst maktkamp i full blom.
Magen i vädret – total tillit
Och vet du vad?
Det går att klappa henne på magen.
Inte bara ibland – det är fan det bästa hon vet.
Hon lägger sig där, sträckt som en säl, magen upp, benen åt alla håll.
Och tittar på mig med blicken som säger: "Du vet vad som gäller. Kör."
Som en liten panter i full njutning.
Total tillit. Total kärlek. Total Daisy.
Så vem är daysie, egentligen?
Och samtidigt: den tryggaste lilla varelsen jag har!
Hon skyddar mig.
Hon tröstar.
Hon känner av när något är fel.
Och hon kommer nära – när alla andra håller avstånd.
För även om Daisy spelar tuff, vaktar dörren med morr och lägger sig som en blytyngd över mitt bröst –
så är det kanske just hennes sätt att visa kärlek.
Och när livet stormar som mest, då har jag henne där.
Som en skuggig liten drottning. Som min.
Lägg till kommentar
Kommentarer