När viljan finns kvar, men förmågan sviker...
En gång kunde jag förvandla problem till lösningar och idéer till verklighet. Idag kan de enklaste vardagssysslorna kännas oöverstigliga.
Hur accepterar man att man fortfarande är samma människa, men inte längre har samma förmåga?
En personlig berättelse om missbrukets konsekvenser, förlorad ork och den ständiga kampen mellan vilja, ångest och prestationskrav.
Efter en lång tids tystnad fick jag äntligen möjligheten att öppna upp min blogg igen.
Inte för att jag plötsligt hade bestämt mig för att börja skriva, utan för att jag äntligen hade råd att betala det som krävdes för att få igång den igen.
Jag hade ju velat göra det länge. Och under tiden hade tankarna, berättelserna och idéerna fortsatt att samlas i huvudet på mig.
Och jag började faktiskt.
Jag publicerade inlägget: ”Om jag bara kunde trolla!”.
Sedan blev det tyst igen...
Inte för att jag hade slut på saker att skriva om. Inte för att jag drabbats av skrivkramp eller saknade idéer. Snarare tvärtom.
Problemet är att det finns en ganska stor skillnad mellan att vilja göra någonting och att faktiskt förmå sig att göra det.
Och det är den skillnaden jag har så förbannat svårt att acceptera.
När beroendet styr mer än jag vill erkänna
Jag lever med ett aktivt missbruk. En av de saker som gör mig allra mest frustrerad är hur mycket det har förändrat min förmåga att fungera i vardagen. Mitt beroende av substanser har påverkat mig så pass mycket att till och med de mest självklara sysslorna känns oöverstigliga. Att kliva ur sängen. Att gå på toaletten. Att sätta sig framför datorn. Att gå till affären. Saker som andra människor kanske gör utan att ens reflektera över dem har blivit för mig en hel kamp innan jag ens har påbörjat de jag skulle. Det är inte bara frustrerande. Det är en sorg också. För jag minns ju hur jag var förut. Jag minns hur mycket jag kunde göra, hur mycket jag orkade och hur självklart det var att bara sätta igång med någonting.
Ibland är den största kampen att orka med det som en gång var självklart.
Det är inte så enkelt som att jag har slutat vilja göra saker. Vissa saker längtar jag fortfarande efter att få göra, men förmår inte. Andra saker, som jag tidigare älskade, har jag nästan tappat lusten till helt.
Ibland vet jag faktiskt inte vad som gör mest ont. Att inte orka göra det jag vill, eller att inte längre känna samma glädje inför det jag en gång älskade.
Det är kanske just därför jag blir så frustrerad när jag sitter framför bloggen idag.
För jag vet ju hur jag fungerade tidigare. Jag minns hur snabbt jag kunde sätta mig in i saker, hitta lösningar och bara köra igång.
Innan bloggen låstes kunde jag hantera den utan att behöva fundera särskilt mycket. Nu kan jag sitta framför samma blogg och knappt hitta funktionen för att redigera ett inlägg eller lägga upp ett nytt.
När jag väl hittar rätt känns själva tanken på att börja nästan övermäktig.
Hur blev det så här? För det fanns faktiskt en tid när ett problem inte betydde att jag fastnade redan innan jag hade börjat.
Tvärtom.
Då blev ett problem snarare någonting jag skulle hitta en lösning på.
Ta bara när jag höll på med spraykonst, till exempel.
Howling to the Moon
En av mina spraykonsttavlor. Jag minns fortfarande hur det var i början, när jag var som Bambi på hal is och kunde lägga timmar på att försöka få till det. Men så småningom började tekniken sitta, och det som först kändes omöjligt blev något jag faktiskt behärskade.
När ett problem helt enkelt bara var någonting som skulle lösas
Jag har alltid älskat att skapa saker.
En av mina stora passioner var att måla tavlor med sprayfärg.
Och för den som aldrig har hållit på med spraykonst kanske det låter som en ganska enkel sysselsättning. Man tar en sprayburk och börjar måla, ungefär.
Men riktigt så fungerar det ju inte.
En sprayburk behöver skakas ordentligt innan man använder den. Och då pratar vi inte om att skaka den lite snabbt några gånger och sedan börja spraya.
Nej, det kunde handla om tre till fem minuter per burk.
Och när man arbetar med flera olika färger blir det ganska många minuter av skakande.
Men det handlade inte bara om att det var jobbigt eller tidskrävande.
Det var helt avgörande för slutresultatet.
Om färgen inte var ordentligt blandad kunde den komma ut ojämnt, börja droppa eller bete sig på ett sätt som gjorde att hela tavlan riskerade att förstöras.
När ingen lösning fanns – byggde jag min egen sprayburksskakare
Har man redan lagt ner massor av arbete på en tavla är det inte särskilt roligt om allt går åt helvete bara för att en sprayburk inte blivit tillräckligt skakad. Så det var inte direkt ett moment man kunde hoppa över för att man inte orkade. Antingen gjorde man det ordentligt, eller så fick man riskera resultatet. Men jag började tröttna på allt detta skakande.
Så vad gjorde jag?
Jo, jag satte mig framför datorn, öppnade Google och började leta.
Men allting finns väl för fan att köpa, herregud!
Det var ungefär så jag tänkte.
Någon måste väl ändå ha uppfunnit en maskin som kunde skaka sprayburkar åt en?
Jag sökte och letade. Försökte hitta något som skulle fungera för just det jag behövde.
Men efter mycket sökande fick jag konstatera att det faktiskt inte fanns någon lämplig sprayburksskakarmaskin som motsvarade mina behov.
Jaha.
Så vad gjorde jag då?
Jo, då tänkte jag naturligtvis:
”Nämen då så. Då får jag väl uppfinna en själv då!”
Så det gjorde jag.
Jag byggde helt enkelt en egen maskin som kunde skaka fem sprayburkar samtidigt, på en bråkdel av den tid det annars skulle ha tagit mig att stå där och skaka dem för hand.
Det är just det här jag tänker på ibland.
Att jag tidigare kunde stöta på ett problem och nästan automatiskt börja fundera på hur jag skulle lösa det.
Fanns det ingen lösning att köpa? Då fick jag väl bygga en själv.
Det var liksom inte konstigare än så.
Den kanske inte hade vunnit någon skönhetstävling, men den gjorde precis det den skulle – och framför allt slapp jag skaka sprayburkarna för hand!
Idag kan jag ibland känna mig fullständigt överväldigad bara av tanken på att börja med något betydligt enklare.
Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska förlika mig med att vissa människor påstår att det skulle vara samma människa.
Samma människa – men inte samma förmåga
Ett annat exempel är min nya iPhone.
Jag har alltid tyckt om teknik. Nya telefoner, nya funktioner, nya saker att utforska och lära mig.
Förr kunde jag knappt vänta på att ett paket skulle komma. Jag hade nästan stått och studsat av förväntan när brevbäraren dök upp.
Slitit upp kartongen, plockat fram telefonen och börjat installera den direkt.
Jag hade inte ens reflekterat över att det skulle vara jobbigt att konfigurera en ny telefon, gå igenom inställningar eller lära mig hur den fungerade.
Det hade bara gått av bara farten.
En kvart senare hade jag förmodligen varit igång.
Men när min nya iPhone kom den här gången?
Då blev kartongen liggande.
Oöppnad.
I tre, fyra dagar.
När jag väl hade packat upp telefonen dröjde det nästan lika många dygn innan jag ens förmådde börja installera och ställa in den.
Inte för att jag hade slutat tycka om teknik.
Inte för att jag inte ville ha telefonen.
Utan för att bara tanken på att behöva sätta mig in i något nytt, gå igenom inställningar och lära mig hur allting fungerade väckte en sådan ångest att jag knappt förmådde börja.
Det är nästan det som gör mig mest ledsen.
För jag vet ju hur jag brukade vara.
Jag vet hur roligt jag tidigare hade tyckt att det var.
Nu kunde samma människa sitta och titta på en oöppnad kartong i flera dagar.
Och det är svårt att inte jämföra.
Hur kan hjärnan ha självinsikt – men ändå fastna i gamla mönster?
Det kanske mest frustrerande av allt är att jag faktiskt hade tänkt igenom mycket av det här redan innan jag öppnade bloggen igen.
Jag hade haft långa samtal om varför det blivit så svårt för mig att skriva och publicera.
Om hur jag tidigare hade fastnat i statistik, besökssiffror, klick och tankar på att bloggen kanske skulle kunna bli något mer.
Om hur något som från början handlade om att uttrycka mig själv så lätt förvandlades till ännu en prestation.
Ännu något jag skulle lyckas med.
Ännu något som skulle bli tillräckligt bra.
Jag hade kommit fram till att jag inte ville ha det så längre.
Jag ville inte att bloggen skulle vara ännu en plats där jag mätte mitt eget värde i resultat.
Jag ville kunna skriva för att jag hade något att säga.
För att få ur mig tankarna.
För att få berätta.
För att det ibland kan betyda oerhört mycket att bara få sätta ord på det man bär inom sig.
Jag ville inte ha några krav på hur ofta jag skulle publicera, hur många som skulle läsa eller vad det skulle leda till.
Det skulle få vara min plats.
Utan press.
Utan prestationskrav.
Jag förstod ju allt det där.
Jag kunde till och med förklara för mig själv exakt vilka fällor jag riskerade att hamna i.
Redan innan jag öppnade bloggen igen hade jag identifierat mina gamla fallgropar. Jag visste precis vilka prestationskrav jag riskerade att fastna i. Ändå skulle de inte dröjde länge förrän jag var där igen.
Så jag betalade för bloggen, öppnade upp den igen och började.
Så vad händer?
Jo, nästan omedelbart började de gamla tankarna smyga sig tillbaka.
Hur såg sidan ut?
Var inlägget tillräckligt bra?
Hur många hade besökt bloggen?
Fungerade allt tekniskt?
Borde jag ändra någonting?
Kunde jag göra det bättre?
Helt plötsligt satt jag där igen.
Med precis de krav som jag så noggrant hade bestämt mig för att inte ställa på mig själv.
Det är en märklig känsla att kunna förstå något så tydligt med huvudet och ändå inte lyckas få känslorna att följa med.
Någonstans verkar kopplingen mellan hjärnan och hjärtat ha blivit fullständigt felkopplad.
Så om det finns någon enda jävel där ute som känner till en affekt-elektriker som kan komma hit och löda om mina sönderbrända jävla kopplingar, vore jag oerhört tacksam om ni hörde av er till: bloggenbfb@hotmail.com
När prestationskraven tar över – och bloggen blir ännu ett hinder
När jag äntligen hade öppnat bloggen igen ville jag ju också få ut någonting. Det var nästan frustrerande att den nu var tillgänglig igen, men fortfarande stod där utan något nytt innehåll.
Så jag publicerade ”Om jag bara kunde trolla!”.
Inte för att jag kände att allting var färdigt och precis som jag ville ha det, utan för att jag ville komma igång. Få upp någonting överhuvudtaget.
Men sedan kom nästa problem.
För jag är inte alls nöjd med hur bloggen ser ut. Designen, upplägget och hur det första inlägget är formaterat. I mina ögon ser det rent ut sagt för jävligt ut.
Och det värsta är att jag faktiskt vet vad jag vill ändra. Jag vet ungefär vad som behöver göras.
Problemet är att jag knappt förmår gå in på bloggen och påbörja arbetet.
Bara tanken på att öppna redigeringsverktyget och börja rätta till allting kan kännas övermäktig.
Samtidigt har jag redan bestämt mig för att jag borde fixa det första inlägget innan jag publicerar nästa.
Så där sitter jag.
Jag vill fortsätta skriva och publicera. Men först måste jag rätta till något som jag knappt orkar börja med.
Och vem har egentligen bestämt att det måste vara så?
Jo, det har jag ju naturligtvis gjort själv.
Inte någon läsare. Inte någon som har klagat eller ställt krav.
Bara jag.
Det räckte inte att jag hade lyckats publicera någonting.
Det skulle ju vara rätt också.
Och helst lite bättre än rätt.
Allt arbete som ingen ser
Det nästan komiska i allt det här är hur mycket tid jag faktiskt kan lägga ner på bloggen utan att det syns ett enda dugg för den som besöker den.
Jag kan arbeta med flera olika blogginlägg samtidigt, lägga timmar på att utveckla idéer och formuleringar och ibland komma nästan hela vägen fram till en färdig text – utan att något av det ännu syns för den som besöker bloggen.
Sedan har vi ju allt det tekniska.
Google Search Console.
DNS-inställningar.
Verifieringar.
Indexering.
Felmeddelanden.
Kontroller.
Nya försök.
Samt ännu fler kontroller.
Jag kan sitta i timmar och försöka förstå varför någonting inte fungerar som det ska, leta efter lösningar och försöka få ordning på saker som jag knappt visste existerade innan jag började.
Men den som går in på bloggen ser ju inte allt det där.
Det är ju knappast så att någon besöker bloggen och direkt tänker:
”Oj, här har det minsann lagts ner många timmar på DNS-inställningar!”
Nej. För den som tittar in ser det snarare ut som att bloggen står stilla.
Det är där det blir så märkligt.
För jag kan ha lagt ner betydligt fler timmar och mer energi än jag egentligen trodde att jag skulle orka.
Jag kan ha kämpat med saker som känts nästan oöverstigliga.
Jag kan ha gjort framsteg, löst problem och arbetat vidare trots att jag egentligen varit helt slut.
Men när jag sedan tittar på bloggen ser jag mest det som fortfarande inte är färdigt.
Det som inte har publicerats.
Det som behöver ändras.
Det som återstår.
Då känns det plötsligt som att jag inte har gjort någonting alls.
Vilket är ganska ironiskt.
För här sitter jag alltså och arbetar med ett långt blogginlägg om hur svårt jag har att få saker gjorda.
Samtidigt som jag lägger timmar på att försöka få just det blogginlägget färdigt.
Ja, herregud.
Ibland vet jag faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta åt mig själv.
Vem försöker jag egentligen övertyga – andra eller mig själv?
Men vem försöker jag egentligen förklara mig för?
Det är en fråga jag har börjat fundera på.
Vem är det egentligen jag försöker övertyga?
Läsarna?
Försöker jag förklara varför det blir så långt mellan inläggen?
Försöker jag ursäkta mig för att jag inte gör mer?
Eller är det egentligen mig själv jag försöker övertyga?
För det är ju jag som vet hur många timmar jag har suttit här.
Jag vet hur mycket tankearbete som ligger bakom.
Jag vet hur mycket jag har försökt.
Ändå verkar det aldrig riktigt räcka för mig.
Jag jämför mig hela tiden med den jag var förut.
Med människan som kunde komma på en idé och genast börja genomföra den.
Som kunde bygga en maskin för att lösa ett problem.
Som kunde kasta sig över en ny telefon med ren förtjusning.
Som kunde göra saker utan att behöva förhandla med sig själv i flera dagar först.
Men någonstans finns ändå föreställningen kvar om att jag borde kunna fungera precis som då.
Att om jag bara skärpte mig lite, ansträngde mig lite mer eller verkligen bestämde mig, så skulle det gå.
Men jag vet ju att det inte är så enkelt.
Kanske är det just där problemet ligger.
Att jag fortfarande ställer samma krav på mig själv, trots att jag inte längre har samma förutsättningar.
En blogg utan löften om nästa inlägg
Jag vet inte när nästa inlägg kommer.
Och kanske är det just det jag måste försöka acceptera.
Att jag inte behöver lova någon, allra minst mig själv, att det ska komma ett nytt inlägg om tre dagar, nästa vecka eller ens nästa månad.
Jag vill kunna skriva när jag har något att berätta och när jag faktiskt förmår göra det.
Utan att varje publicering ska bli ett bevis på att jag lyckats.
Utan att varje tyst period ska bli ett misslyckande.
KANSKE KÄNNER DU IGEN DIG?
Har du också upplevt att viljan finns, men att orken eller förmågan inte riktigt räcker till?
Att du ställer krav på dig själv som du aldrig skulle ställa på någon annan?
Du får gärna dela med dig av dina tankar och erfarenheter i kommentarsfältet.
På sidan "Om"hittar du mina kontaktuppgifter.
Du är välkommen och skriva, även anonymt om det känns med mer bekvämt.
Ibland kan det vara skönt att veta att man inte är ensam om att känna så.
tack för att du valde att läsa "Bara fasaden blänker"
Lägg till kommentar
Kommentarer