Om jag bara kunde trolla!

Om jag bara kunde trolla!

Konsten att överleva när ingen förstår hur ont det gör att leva.

Om jag kunde trolla, tror ni verkligen att jag inte redan hade gjort det?

Tror ni att jag frivilligt skulle välja att vakna varje morgon till ett liv som gör ont innan jag ens hunnit öppna ögonen?

Om jag kunde trolla tillbaka en enda liten gnutta motivation. En känsla av glädje. En längtan efter någonting. En anledning att faktiskt se fram emot morgondagen.

Tror ni på allvar att jag inte skulle ta den chansen?

Om jag kunde få tankarna att bara hålla käften en stund.

Inte för alltid. Inte ens en hel dag.

Tio minuter. En kvart. Eller bara en enda jävla sekund av fullständig tystnad.

En sekund där ingenting skriker inom mig. Där jag inte behöver tänka, minnas, känna, ångra eller sakna.

Där jag bara får existera utan att det gör ont.

Men jag kan inte trolla.

Och jag kan inte trolla tillbaka någonting som inte längre finns.

Däremot kan jag låtsas.

Jag kan le. Jag kan skratta. Jag kan prata om framtiden. Jag kan säga att jag har planer, att jag vill någonting, att jag ska försöka igen.

Jag kan spela rollen av den människa alla andra verkar vilja att jag ska vara.

Och det märkligaste av allt?

De tror på mig.

För människor ser gärna det de själva orkar se.

De säger att jag måste förändra mig. Att jag måste sluta med vissa saker. Att jag måste börja tänka positivt. Att jag måste vilja bli bättre.

Som om jag aldrig hade försökt.

Som om jag inte kämpat tills jag inte längre visste vad jag kämpade för.

Som om hela mitt liv vore ett enda problem med en enda enkel lösning.

Men vad vet de egentligen?

Vad vet de om nätterna? Om förlusterna? Om sveken? Om människorna som försvann? Om allt jag aldrig berättat?

Vad vet de om alla de delar av mig som gick sönder långt innan någon ens upptäckte sprickorna?

De som påstår att de känner mig känner kanske den jag en gång var.

Men de vet inte hur det känns att vara jag i dag.

Och sedan finns det någonting som jag nog aldrig kommer att förstå.

Varför tycker människor att det är så fruktansvärt konstigt att någon kan längta efter döden?

Jag frågar inte för att provocera.

Jag frågar för att jag faktiskt undrar.

När man lever med någonting som gör ont varje sekund, varje minut, varje timme, varenda jävla dag.

När det inte finns någon paus. Ingen avstängningsknapp. Ingenstans att gömma sig från sitt eget huvud.

Varför är det då så svårt att förstå längtan efter att slippa?

Och kanske är det som gör allra ondast inte ens frågan om döden.

Utan frågan om livet.

För när jag lever känns det som att jag varken syns eller hörs.

Som om min frånvaro redan blivit en självklar del av alla andras vardag.

Som om det inte spelar någon roll om jag finns där eller inte.

Men för mig spelar det roll.

En så förbannat stor roll.

För det är jag som måste känna alltihop.

Jag som måste vakna.

Jag som måste minnas.

Jag som måste bära allt det där som ingen annan ser.

Och det sjukaste är kanske att jag inte ens vet om jag längre skulle klara av det jag en gång saknade så desperat.

Människor.

Närhet.

Att bara kunna gå ut genom min egen dörr utan att behöva samla mod som om jag vore på väg ut i ett krig.

Jag kan sitta hemma utan cigaretter i över ett dygn.

Inte för att pengarna saknas. Inte för att jag inte vill ha dem.

Utan för att jag inte längre klarar av att gå ut bland människor utan att ha någon med mig.

Och det är nästan ironiskt.

För människorna jag en gång saknade så att det gjorde ont i hela kroppen kan i dag väcka precis samma obehag när jag faktiskt befinner mig bland dem.

Kanske är det för att jag numera vet exakt vad människor är kapabla till.

Och samtidigt hur fruktansvärt mycket de kan vara oförmögna till.

Hur mycket en människa kan skada.

Hur lite en annan kan göra när någon behöver henne som mest.

Kanske är det också för att jag inte längre orkar spela rollen av någon som alltid är glad, alltid social, alltid tillgänglig.

För vissa dagar kan jag inte ens få fram ett leende.

Och då är jag tydligen inte heller någon som är särskilt intressant att träffa.

Och innan någon säger att jag själv har valt att isolera mig vill jag påminna om att det faktiskt finns en anledning till att människorna jag en gång längtade allra mest efter i dag har blivit dem jag knappt vågar möta.

Så det som en gång var min allra största sorg, att ingen kom, har med tiden blivit någonting ännu svårare att förklara.

Att jag inte längre vet om jag skulle våga öppna dörren även om någon faktiskt gjorde det.

Och ändå finns det människor som påstår att de känner mig.

Som säger att de har försökt. Att de har ställt upp. Att de har gjort allt de kunnat.

Och samtidigt inte har en aning om vad jag faktiskt har gått igenom.

Om nätterna ingen såg.

Om gångerna jag nästan gav upp.

Om allt jag aldrig berättade.

Om hur mycket jag kämpade när ingen ens visste att det pågick en kamp.

Ändå verkar de veta precis vad jag borde göra. Vad jag borde sluta med. Hur jag borde tänka.

Hur jag borde leva.

Och framför allt hur mycket jag borde uppskatta allt de säger sig ha gjort för mig.

Som om deras bild av mitt liv vore sanningen om det.

Som om det jag aldrig berättat aldrig heller har hänt.

Och kanske är det därför jag inte längre orkar människor.

För jag har lärt mig hur mycket de kan säga utan att veta.

Hur mycket de kan döma utan att förstå.

Och hur lätt det är att kalla någon otacksam när man aldrig själv behövt leva med konsekvenserna av det man inte förstår.

Det finns ytterligare en sak jag aldrig kommer att begripa.

Hur kan människor vara så förbannat övertygade om att jag absolut inte får vilja dö, när samma människor inte ens verkar märka att jag fortfarande lever?

När samma människor inte ens skulle veta vilken dag det var jag försvann på.

Och ändå förväntas jag förklara varför jag inte längre orkar.

De verkar så rädda för tanken på att jag inte ska finnas.

Men var finns den rädslan alla de dagar då jag faktiskt gör det?

För det är lätt att säga att någon måste fortsätta leva.

Betydligt svårare, tydligen, att faktiskt finnas där medan människan försöker.

Och det är kanske det mest obegripliga av allt.

Att människor kan vara så rädda för att jag ska försvinna, men så frånvarande medan jag fortfarande finns kvar.

Jag är kristen.

Jag tror på himlen.

Jag bär fortfarande hoppet om att en gång få återse dem jag älskar och saknar så att det värker i hela kroppen.

Men även om jag för ett ögonblick lägger min tro åt sidan, om jag föreställer mig att det inte finns någonting efteråt, så säger det någonting skrämmande om hur ont livet gör att även tanken på ingenting kan kännas som en lättnad.

Inte för att jag vet vad döden innebär.

Utan för att jag vet precis hur det känns att leva så här.

Och när jag försöker berätta det händer någonting märkligt.

Jag kan säga att jag inte orkar. Att jag behöver hjälp. Att jag håller på att gå sönder.

Och ändå fortsätter allting ungefär som vanligt.

Men sedan finns det en annan sida.

En som på sätt och vis är ännu svårare att begripa.

För till skillnad från människorna som påstår att de känner mig, så vet samhället.

De vet hur min lägenhet ser ut.

De vet vilken misär jag lever i.

De vet att jag knappt äter.

De vet att jag använder droger.

De vet att jag skadar mig själv.

De vet hur dåligt jag mår.

De vet att jag gång på gång säger att jag inte vill leva längre.

Det är inga hemligheter.

Det är ingenting jag försökt dölja.

Jag kan säga det varje dag.

Att jag inte vill vara kvar. Att jag inte orkar längre. Att jag undrar hur svårt det egentligen ska behöva vara att få slippa alltihop.

Jag kan säga det så många gånger att orden till slut verkar förlora sin betydelse.

Som om människor vänjer sig vid att höra hur dåligt jag mår.

Som om mitt lidande blir mindre allvarligt bara för att det inte är någonting nytt.

Jag kan leva så destruktivt att jag inte ens vet om mitt hjärta orkar med en dag till.

Och någonstans mitt i allt finns den där lilla, förbjudna förhoppningen.

Tanken som jag knappt vågar säga högt.

Tänk om det snart är över.

Tänk om jag äntligen får slippa allt det som gör så fruktansvärt ont.

Och ändå fortsätter dagarna. Nätterna. Veckorna.

Samma misär.

Samma destruktivitet.

Samma outhärdliga tankar.

Så länge jag sitter hemma bakom min egen stängda dörr kan jag tydligen leva hur destruktivt som helst.

Jag kan gå sönder lite mer för varje dag som går.

Jag kan längta efter ett enda andetag av lugn och frid.

Och ändå verkar det inte vara särskilt bråttom.

Men gud förbjude att jag en enda gång säger att jag faktiskt tänker ta mig härifrån.

Att det finns en dag. En tid. En konkret avsikt.

Då jävlar.

Då blir det plötsligt akut.

Då kommer hela jävla insatsstyrkan.

Då finns det plötsligt resurser.

Då finns det handlingskraft.

Då finns det poliser och läkare.

Då går det att agera omedelbart.

Och jag förstår att en konkret fara kräver ett akut ingripande.

Men det är just det jag försöker få människor att förstå.

Varför måste min död kännas nära innan mitt lidande får kännas verkligt?

Varför räcker det inte att jag berättar hur ont det gör att fortfarande vara vid liv?

Var fanns samma handlingskraft alla de dagar då jag redan berättade att jag inte stod ut med att leva det här livet?

Varför ska skillnaden mellan ett långvarigt lidande och en omedelbar livsfara innebära att mitt lidande får fortsätta utan att någonting faktiskt förändras?

För när det väl blir akut kommer poliserna.

Då kommer läkarna.

Då stormar de in i min hall och talar om för mig att jag inte har något val.

Du har en handräckning. Du ska följa med oss.

Vi kommer hålla i dig. Vi kommer gå igenom dina fickor. Och du kommer åka med oss i polisbilen till psykakuten.

Plötsligt är jag inte längre en människa som försöker berätta hur fruktansvärt ont det gör att leva.

Jag är någon som ska omhändertas.

Och det som gör allra ondast är kanske inte ens att jag tvingas följa med.

Utan att jag återigen förlorar rätten att bestämma över vad som händer med mig.

En låst dörr kan hindra en kropp från att lämna ett rum.

Men den kan inte tysta tankarna.

Den kan inte läka förlusterna.

Den kan inte ge tillbaka tryggheten.

Den kan inte trolla fram allt det som saknas.

Och det sjukaste av allt?

När jag väl kommer dit och börjar göra precis som så många andra människor har gjort mot mig genom livet, ljuger som en borstbindare, då får jag åka hem.

Samma kväll.

Utan att ens ha lämnat ett urinprov.

Och kvar står frågan:

Vad var egentligen meningen med att släpa mig dit från första början?

För efteråt åkte jag ändå hem.

Till samma lägenhet.

Samma misär.

Samma ensamhet.

Samma destruktiva vardag.

Samma droger.

Samma självskadebeteende.

Samma trauma.

Samma tankar som aldrig tystnar.

Inte ett enda av problemen som gjorde att jag inte längre orkade hade försvunnit.

Och ändå var det plötsligt inte lika bråttom längre.

Jag var tillbaka där jag började.

Skillnaden var bara att jag nu visste hur det kändes att bli hämtad med tvång för att sedan skickas tillbaka till precis det liv jag hade försökt förklara att jag inte stod ut med.

Och efter den dagen, tror någon på allvar att jag någonsin kommer våga berätta hela sanningen igen?

När jag sa som det var gick allting sönder.

När jag ljög fick jag åka hem.

Så enkelt var det.

Och samtidigt så fruktansvärt sorgligt.

För det är en sak att hindra en människa från att dö.

Och en helt annan att hjälpa henne att vilja leva.

Och det är just den motsägelsen jag inte kan förstå.

Att människor som knappt känner till hälften av mitt liv ändå anser sig veta precis vad jag behöver.

Medan de som faktiskt känner till hur allvarligt det är inte verkar kunna förändra någonting förrän situationen blivit akut.

För tydligen kan en människa vara hur trasig som helst på insidan, så länge hon fortfarande befinner sig på rätt sida av sin egen ytterdörr.

Och någonstans mitt i allt står jag fortfarande kvar och önskar att jag kunde trolla.

Men om jag hade kunnat trolla, om jag hade fått en enda önskan, så hade jag inte bett om pengar.

Inte om ett perfekt liv.

Inte om att allting som hänt plötsligt skulle vara ogjort.

Och tro mig, jag hade definitivt inte önskat mig en enda sekund tillsammans med människorna som inte längre finns i mitt liv.

Varför skulle jag?

Varför skulle jag använda min enda stund av frid till att umgås med människor som inte fanns där när jag behövde dem som allra mest?

Nej.

Om jag fick trolla skulle jag fortfarande vilja vara ensam.

Precis som nu.

Men det skulle vara en annan sorts ensamhet.

En ensamhet utan oväsen i huvudet.

Utan förväntningar.

Utan svek.

Utan att behöva förklara varför det gör så förbannat ont att bara existera.

Jag skulle bara få vara.

Helt ensam. Helt ostörd.

Och för en enda gång skulle ensamheten inte kännas som någonting jag blivit lämnad i.

Utan någonting jag själv valt.

För jag har aldrig begärt att någon ska trolla åt mig.

Jag har bara önskat att någon skulle förstå hur mycket jag själv hade gett för att kunna göra det.

En enda stund där det inte gör ont att vara jag.

Men jag kan inte trolla.

Så jag fortsätter leva i den verklighet som alla redan känner till.

Jag behöver inte ens låtsas att allting är bra längre.

Det syns ju.

Det syns i mitt hem.

Det syns på min kropp.

Det syns i mina ögon.

Det hörs i allt jag säger.

Och ibland, när någon frågar hur jag mår, svarar jag ironiskt med ett skratt:

"Jag älskar mitt liv."

Inte för att jag menar det.

Utan för att sanningen skulle få hela jävla insatsstyrkan att storma in i hallen.

Så jag skrattar i stället.

För ironin är det enda jag har kvar att skratta åt.

För jag har redan berättat hur fruktansvärt ont det gör.

Jag har redan visat hur mitt liv ser ut.

Och ändå kan dagarna fortsätta.

Så länge jag inte säger att jag faktiskt tänker avsluta dem.

För då jävlar.

Då är det inte längre bara mitt lidande som står på spel.

Då måste någon agera.

Då måste någon ta ansvar.

Då måste det dokumenteras, bedömas och åtgärdas.

Och jag kan inte låta bli att undra ibland.

Är det verkligen mitt liv som plötsligt blivit så viktigt?

Eller är det också vad som skulle stå i papperen om jag inte längre fanns kvar?

För hur mitt liv faktiskt ser ut är det ingen som behöver gissa sig till.

Det är redan känt.

Det är redan dokumenterat.

Det är redan verklighet.

Och ändå står jag kvar i precis samma liv som jag gång på gång har försökt förklara att jag inte orkar med.

Så kanske är det just det som är den allra största ironin.

Att ingen längre behöver tro att jag mår bra.

Att ingen ens behöver låtsas att mitt liv fungerar.

Det räcker tydligen att jag fortfarande finns kvar.

För så länge jag gör det kan ännu en dag läggas till handlingarna.

Ännu ett ärende fortsätta.

Ännu en rapport skrivas.

Och utåt sett har det viktigaste ändå lyckats.

Jag lever ju fortfarande.

Hur jag lever är tydligen en helt annan fråga.