Det här är inte ilska. Det är inte bitterhet. Det är bara tystnaden som blir kvar
när man har försökt för länge, gett för mycket och till slut bara inser: jag är klar nu.
Jag sprang. Du stod still.
Jag förstår att du inte förstår.
Och det är okej. Jag väntar inte längre på det heller.
Det brukade vara så att om du ens viskade mitt namn,
så kastade jag mig fram i full fart – med ett hjärta som alltid hoppades.
Men inte längre.
Jag saknade dig. Du saknade makten...
Det här är inte en protest.
Det är inget spel.
Jag håller mig inte undan för att såra dig.
Jag svarar bara inte – för att jag faktiskt inte har något mer att säga.
Du skriver att du saknar mig.
Men vet du vad?
För första gången på flera år kan jag säga det rakt ut:
Jag saknar inte dig.
Jag saknar inte att behöva vrida mig själv ut och in,
för att försöka laga något som bara jag kämpade för.
Jag saknar inte att ständigt vara ett alternativ –
men aldrig ett självklart val.
Jag saknar inte att känna mig ensam i något som skulle vara vi.
Jag saknar inte sveken.
Jag saknar inte manipulationen.
Jag är inte den jag var då
Jag är inte den jag var då.
Och det är jag stolt över.
För den personen jag är nu –
hon skulle aldrig öppna sina armar mot dig igen.
Det gör inte längre ont. Det gör inget alls.
Det blev inte vi.
Och det kanske aldrig var det.
För till slut förstod jag:
Det var aldrig mig du såg –
det var din egen spegelbild du försökte rädda.
Så fortsätt skicka dina meddelanden om du vill.
Men du får inga fler svar.
Inte för att det gör ont –
utan för att det inte gör någonting alls längre.
Jag skulle kunna blocka dig.
Men du betyder så lite nu, att inte ens det känns nödvändigt.
Avslutande ord: Jag är fri nu
Nej – inte ens ett “Glad midsommar”
raderar skiten jag gått igenom.
Men vet du vad?
Jag står fortfarande upp.
Och det är mer än vad du någonsin lyckades knäcka.
”Du plockade sönder mig.
Men jag växte tillbaka som tusen blommor.”
Lägg till kommentar
Kommentarer