Bortom det vanliga
Jag visste att jag skulle gå sönder.
Jag visste att ingen skulle stå bakom mig.
Men jag gick ändå. För er.
Och nu vet jag varför mörkertalet aldrig minskar.
När jag trodde jag hade bevis för att få må dåligt – men det var bara en varning
För några år sen började mina självmordstankar bli riktigt grova.
Och eftersom jag alltid haft svårt att “acceptera” att jag faktiskt får må dåligt, så började jag göra det jag brukar göra:
jag googlade.
Sökte svar. Sökte logik.
Jag hittade en lista.
En sån där checklista med punkter som "orsaker till psykisk ohälsa" eller något liknande.
Och jag tänkte:
“Bra. Då kan jag kanske se om jag har rätt att må så här.”
Vad fan gör man när man redan bockat av allt?
Sen insåg jag vad det var jag höll på med...
Det var inte en rättfärdigande lista.
Det var en varningslista.
En riskbedömning.
Ett blinkande rött alarm.
Och jag kunde inte komma ifrån tanken:
"Vad fan gör man när man redan bockat av allt?"
Det var inte en lista som gav mig rätt att må dåligt – det var en varning
Jag satt där och bockade av punkt efter punkt.
Och när jag var klar kände jag nästan ett lugn.
“Då har jag väl ändå rätt att känna så här.”
Men det var inte en bekräftelse.
Det var inte ett kvitto på att jag var “tillräckligt förstörd för att få hjälp”.
Det var en riskbedömning.
En lista över riskzoner – såna som betyder "hon är i fara nu", inte "hon är förstådd".
Och jag satt där med varje ruta ifylld –
och ingen hörde sirenen.
Det var inte en checklista.
Det var ett rop på hjälp.
Jag gick ändå – till rättegången. Ensam...
Jag ville inte gå...
Inte till tingsrätten. Inte till hovrätten.
Jag ville inte prata om det. Inte se honom.
Inte sitta där som ett bevis i mig själv,
medan alla andra låtsades att jag inte fanns.
Men jag gick ändå.
Till rättegången. Ensam.
För när ens egen fasad ändå är krossad,
så kanske man i alla fall kan rädda någon annans.
Jag tänkte:
“Om någon av oss har en chans – då kanske det räknas för fler.”
Men det jag inte visste då…
var att det värsta inte skulle vara själva rättegången.
Det skulle vara tystnaden omkring den...
Det värsta var inte övergreppet – det var att ingen fanns kvar.
Ingen följde med.
Ingen höll min hand.
Ingen såg hur jag gick till busshållplatsen,
bar min ångest i en ryggsäck
och försökte se hel ut.
Ingen tänkte:
"Kanske ska hon slippa sitta ensam där och stirra på en man som tog något som inte var hans att ta?"
Och det var där det verkliga brottet skedde.
Det värsta var inte övergreppet.
Det värsta var att inse att till och med min egen självbild
var mer kärleksfull än hur de jag hade runt mig faktiskt såg mig.
Jag trodde jag var låg, svår, trasig –
men ändå älskvärd.
Men det visade sig att…
Så länge fasaden blänker, är resten skitsamma.
Så länge fasaden blänker – är allt annat skitsamma
Jag vet att jag står längst ner på samhällets näringskedja.
Polismyndigheten. Socialtjänsten.
De slutade se mig som människa för länge sen.
Men insikten som verkligen skar igenom var den här:
Att inte ens de människor jag trodde fanns kvar – gjorde det.
Det var inte bara tystnad.
Det var falskhet.
Det var svek som byggt en hel jävla roman av lögner.
Och jag hade levt i den – utan att ens få läsa baksidestexten.
Jag hade gått in där med hela kroppen skakande,
och ingen ställde sig bredvid mig.
Ingen sa: “Jag ser dig.”
Så länge fasaden blänker, verkar resten inte spela någon roll.
Och när den väl spruckit – då är man inte längre någons ansvar.
Bara ett störande ljud de helst slipper höra.
Så tycker människor det är konstigt att man vill dö?
Ja gud, vad märkligt.
Här sitter jag med mitt fantastiskt skojiga liv!
En fulländad jävla samling av
riskzoner, svek, övergrepp, lögner, skuld och tystnad.
Och folk säger:
“Men du måste ju tänka positivt.”
Men vad fan ska man tänka positivt om,
när varenda signal på hjälp blev tystad?
När ingen ens kom när man skrek utan ord?
Det enda jag har att rösta mig med nu är:
Allting har ett slut – även om det inte känns så.
Och snälla...
Spara era tillsägningar om att jag inte får försvinna –
när inte en enda människa ens skulle märka dagen jag gjorde det.
Det här är inte ett blogginlägg för likes.
Inte för kommentarer.
Inte för sympati.
Det här är bara sanningen –
min.
En sanning som inte bad om att höras.
Men som inte orkade vara tyst längre.
Så tycker människor det är konstigt att man vill dö?
Jag tycker det är konstigt att jag fortfarande lever.
“När orden inte räcker – kanske någon annans röst gör det.”
Lägg till kommentar
Kommentarer