Missbruk, systemkollaps och svek
Missbruk, systemkollaps, svek. Del 2 i min verklighet. Om att vara för sjuk för att jobba, men för frisk för att få hjälp.
Om att lämnas i fritt fall – utan fallskärm, utan någon som fångar. För det är lättare att blunda när man ändå inte skriker.
Och tydligen, måste man bråka högt för att räknas.
jag lovar! Jag ska inte bita dig, vem fan vet vart du har varit?!
Så fort jag går utanför dörren...
så verkar folk tro att jag ska göra något kriminellt.
Det spelar ingen roll om jag bara tittar i några buskar –
det tar knappt fem minuter innan nån random Svensson kommer fram
och frågar med barsk ton vad jag håller på med.
Jag som inte kunde låta bli att passa på,
Jag tittade ner i marken på mina fötter och puttade lite på ett blad...
med sorgsen min kollade jag försiktigt upp och svarade lite tyst:
– Förlåt mig… jag skulle börja kolla efter lite pant...
Han kände sig rätt dum.
Och på ICA Ettan?
Det är nog den farligaste platsen i hela stan för en som ser ut som jag.
Jag Tror aldrig jag varit där inne någonsin utan att blivit stoppad eller genomsökt.
Företag sen så gick jag och en kompis in. Jag tittade på kassörskan i ögonen
när jag gick in i butiken och sen varvade jag runt den enda hyllan för att komma till kassan.
Precis innan kassan stormar två kärringar oss från varsitt håll.
De vill genomsöka jackan, ryggsäcken, fickorna –
trots att det är tidsmässigt omöjligt att ha snott nåt.
Jag orkade inte ens bli arg till slut.
Förresten, så blir jag aldrig arg egentligen mest ledsen.
Speciellt om man har varit ute hela natten i spöregn i 8-9 timmar
för att hitta pant för att betala den där jävla mjölken.
Men när den ena Kvinnan kom fram till mig och skulle ta och kolla i min väska
så kunde jag ju inte låta bli och säga till henne:
”Akta dig! Så att du inte sticker dig på kanylerna i burken!”
Hon skrattade först – Men, det höll jag kvar hennes blick och så tog jag henne lätt på armen och upprepade mig tydligare.
När hon tittade i väskan
och såg sprutorna jag skulle lämna på sprututbytet…
Sen såg man hur hon skämdes. Hon öppnade munnen som att hon skulle säga någonting. Men sen kom hon väl på att det kanske ändå var bäst att hålla käften.
Då var det plötsligt jag, missbrukaren,
som var rädd om henne.
Men hon får säkert ett annat tillfälle att bränna mig på bål eller trampa på någon som ligger?
Tänk att det är så här man ses. Som smuts. Som ett hot.
Även när man bara försöker överleva.
När ekonomin blev viktigare än liv
Det sjuka är att jag inte ens behöver spekulera längre.
Vi har det svart på vitt.
I januari stod socialchefen Epp Sedriki Västerås i SVT:s nyhetssändning och sa det rakt ut:
"Vi måste prioritera ekonomin."
Inte människorna. Inte missbrukarna. Inte liv. Ekonomin!
Det är då man fattar.
Varför man inte får behandling – trots att man har bett om det i flera år.
Varför ens ansökan om bistånd ändå aldrig skulle ha gått igenom.
Det var aldrig för att jag var för frisk.
Det var för att kommunen är för pank.
De sa det ju själva – svart på vitt – i SVT.
Det handlade inte om mig.
Det handlade om underskottet i deras jävla budget.
Men när jag, mitt i abstinens, ska tvingas säga upp min egen överklagan i ett telefonsamtal jag knappt minns –
då ska det fortfarande låtsas vara en individuell bedömning.
NÄR SYSTEMET LÄMNAR DIG MED TVÅ VAL: BECKNA ELLER HORA
Jag ansökte om ekonomiskt bistånd.
Det tog tid, ork och tålamod jag egentligen inte hade.
Men jag gjorde det ändå.
Fyllde i deras förbannade blanketter, samlade papper, mejlade, förklarade.
Och väntade.
När svaret kom stod det svart på vitt: avslag.
Vad ska man göra då? Om man varje månad får välja vilka räkningar man ska betala?
När man nekas vård resor.
När man måste lämna prover – men inte får ersättning.
När man är "för frisk" för vård, men "för sjuk" för att jobba.
Det finns ett namn för det där:
Systemets exitstrategi.
Det är bara att välja:
knulla eller kräng.
Det kanske inte är deras rekommendation –
men det är fan resultatet av deras logik.
Jag som inte ens är högskoleutbildad.
Jag kan väl inte vara den smartaste personen på hela socialkontoret… eller?
Men när man sitter där med sin ångest, sin överklagan och sin vilja att överleva –
så är det precis det man tvingas bli.
Man tvingas räkna. Tänka. Prioritera. Inte sin egen hälsa – utan deras ekonomi.
Jag satt där och räknade ut vad det skulle kosta kommunen med en LVM-placering.
Jämförde siffror för tvångsvård, behandlingshem, öppen vård, utsluss, skyddade boenden.
Men det absurda är: jag hade rätt.
För jag är inte bara en utslagen missbrukare i deras ögon – jag är också billigare att hjälpa i tid.
Det är billigare med förebyggande behandling än att vänta tills allt kraschar.
Det är billigare att ge stöd – än att betala för en LVM-placering, polisutryckningar, akutmottagningar, tvångsåtgärder.
Det är billigare att lyssna – än att försöka tysta.
Men ändå tvingas jag – och andra som mig – stå där och bevisa att vi är värda det.
Trots att det är dyrare att ignorera oss.
Så vem är det egentligen som saknar utbildning?
Jag som tvingas överleva – eller de som inte ens kan räkna?
Forsränningen:
Och just nu… känns det som att jag åker i en forsränning.
I början flöt jag med vattnet. Jag hade en flytväst.
Det var skrämmande – men jag höll mig flytande.
Sen kom första vattenfallet.
Jag trodde jag skulle dö.
Jag tappade flytvästen – men hittade en stock. Något att klamra mig fast vid.
Nästa vattenfall kom.
Större. Brutalare.
Jag tappade stocken – och nu fanns inget att hålla i.
Nu gällde det att simma själv.
Men det sista vattenfallet?
Jag har inte ens kommit upp till ytan än.
Det handlar inte om hur långt jag orkar simma –
utan hur länge jag orkar hålla andan.
Så nej – jag vet inte hur länge jag orkar hålla andan.
Men jag vet en sak:
Jag bad om hjälp innan jag drunknade.
Och när jag en dag inte orkar hålla mig kvar i ytan längre –
så hoppas jag att någon åtminstone minns det.
För jag var där.
Jag försökte.
Men det var tystnaden jag blev straffad för.
Lägg till kommentar
Kommentarer