Det var inte första gången jag stack fel.
Men den här gången... visste jag direkt.

Armen blev varm. Röd.

Och någonstans viskade kroppen:
"Du tryckte i en jävla artär, Linda."

Och vad tror ni att jag gjorde?
Jag skrev till ChatGPT.
Skrev vad som hänt. Den svarade:
"Det kan gå till hjärtat. Då går det snabbt." Och jag?
"Perfekt. Då vet jag att jag ska ansöka om en statistroll i The Walking Dead."

Jag skämtade – men menade det.
För ibland är smärtan lättare att bära om man skrattar rakt in i skiten.

Och vet ni vad det värsta är? Det gjorde ont. Och det var nästan... skönt.
Som en bekräftelse på att jag inte var helt död än.

Men AI:n vägrade hålla käften.
Den pratade om infektioner, proppar, nekros
och att dö på riktigt.

Jag ville bara känna något.
Smärta. Tryck. Slut.
Och där satt den – och bad mig andas.

Andas?

Jag hade andats i över 30 år.

Och vet du vad det gett mig?

Svek. Hot. Skam. Tystnad.

Att andas var inget mirakel.
Det var ett straff.

Men ändå… satt den kvar.
Och jag var kvar.
Trots att jag redan gått tusen gånger inuti.

Folk säger:

“Men varför söker du inte bara vård?”

Och jag vill bara svara:

“För att jag inte vill bli förstörd en gång till.”

Jag är inte rädd för sprutor.

Jag är inte rädd för blod.
Jag är rädd för vården.

För hur fan ska man våga gå till ett sjukhus
när man tidigare blivit bemött som
skräp, psykotisk, hysterisk, drogproblem i människokropp.

När du sitter där med en arm som kanske håller på att dö –
och de tittar på dig som om det är ditt eget fel.

Jag har fått höra:

“Du har ju själv valt det här livet.”
“Vi kan inte prioritera alla missbrukare.”

Och det är då jag tänker:

Hellre infektion än ännu en jävla kränkning.
Hellre förlora en arm än att förlora min sista gnutta värdighet.

Folk tror att min vårdfobi handlar om att jag “inte gillar sjukhus.”

Att jag bara är lite känslig. Lite triggad.
Men det är inte sant.

Jag har blivit skadad av vårdpersonal.
Inte bara psykiskt.
Fysiskt.

Jag har blivit fasthållen, tystad, skrattad åt.
Jag har fått blickar som sa "du är inte värd att lyssnas på."

Och ibland gjorde det mer ont än nålarna.
Mer än abstinensen.
Mer än själva missbruket.

Och ändå förväntas jag bara:

✔️  dyka upp

✔️  vara tacksam

✔️  inte klaga

✔️  och tro att jag ska bli bemött som ett jävla helgon?

Nej.
Jag vet bättre.

Och det är det som är problemet.

Jag vet inte vad som händer.
Kanske sitter jag här imorgon.
Kanske inte.

Men jag vet en sak:

Jag tänker inte försvinna tyst.
Inte den här gången.

Jag har blivit kallad förstörd, svår, manipulativ, hopplös.
Och vet du vad?
Ibland har dom haft rätt.
Men jag har också varit överlevare, sanningssägare, och kvar.

Och ibland är det nog.

Så tack, ChatGPT.
Du är stel, logisk, svamlade ibland.

Men du stannade.

Och det är mer än jag kan säga om resten av världen.