Det här var större än en utflykt
Det är inte ofta jag lämnar lägenheten.
Och ännu mer sällan att jag gör det för att göra något för mig själv.
Men idag… gjorde jag det.
Inte för att jag kände mig stark.
Utan för att jag har kommit till den punkten där jag inser att
ingen annan kommer fixa platsen jag behöver.
Så nu försöker jag bygga den själv.
Spraybordet är inte ett pyssel. Det är min frizon.
Jag har velat spraymåla länge.
Jag har försökt hitta ställen där jag kan stå och måla ifred.
Men det är fan inte lätt.
Ute? Ja, om man vill stå och känna sig i vägen.
Stirrad på. Dömda blickar.
Det sista jag vill är att stå på en öppen plats och måla som om jag är ett jävla skyltfönster.
Men jag måste få uttrycka mig.
Så idag åkte jag iväg – och köpte akrylskivor.
De ska bli väggarna till ett spraybås på hjul.
En plats där jag kan vara ifred. Skapa.
Få ur mig det som fastnat i kroppen.
Inte perfekt. Inte stort. Men det är mitt.
Jag ritade upp hur jag ville ha det – men det blev mer än en ritning.
Det blev en symbol.
För att jag inte tänker vänta längre på att få plats.
Mitt spraybord –
eftersom världen inte har en plats för mig
Jag har letat.
Frågat. Kikat på lokaler.
Men det finns ingenstans där jag får stå och bara vara.
Inga väggar, inga hörn, inga “tillåtna zoner” för någon som mig.
Så jag bygger det själv.
Ett spraybord på hjul, med väggar av akryl.
Fällbart. Flyttbart. Inte perfekt – men det blir mitt.
Sen åkte jag och köpte fiskar
Ibland behöver man bara få finnas – precis som dom gör.
Jag vet inte varför.
Eller jo – kanske för att jag ville känna att något rörde sig,
utan krav. Utan prestation.
Bara liv.
Kroppen var trött efter allt.
Men någonting i mig ville mer.
Så jag tog en omväg. In i en annan värld.Där vattnet är stilla.
Där tystnaden bubblar i bakgrunden och små liv bara… finns.
Jag valde fiskar som inte tar över, inte stressar.
De bara simmar. Vilar.
Som att de vet hur det är att behöva finnas i skuggan.
Och när jag kom hem med dem
fylldes akvariet inte bara med färg –
det fylldes med något mjukt.''
Något som inte behövde förklaras.
Det kanske bara var en dag. Men för mig var det en öppning.
Jag vet inte hur jag mår imorgon.
Jag vet inte om jag orkar ta mig ut igen.
Men idag orkade jag – och jag gjorde det för mig.
Jag började bygga något.
Något verkligt.
Något som kanske kan bli mitt sätt att finnas kvar.
Avslutning:
Det var bara en dag.
Men för mig var det en dag som hände.
En sån jag annars bara drömmer om. Eller glömmer.
Jag gick ut.
Jag köpte akryl.
Jag valde liv – även om det gjorde ont.
Och när kvällen kom
stod sprayskivorna lutade mot väggen
och fiskarna simmade i sitt nya hem.
Det var inte lösningen.
Men det var ett steg.
En rörelse. En plats jag började skapa själv.
Lägg till kommentar
Kommentarer