Jag kom i tid. Jag försökte. men som vanligt var det inte TILLRÄCKLIG
Jag var där en hel timme innan.
För att tabletten, Stesolid, skulle hinna verka.
Det hade de sagt att jag var tvungen att göra.
Och det var inte gratis heller.
995 spänn – för en tablett.
De sa att jag kunde betala lite på plats – och ta resten på faktura.
Ja, det hade jag jättegärna gjort.
Om jag hade haft några pengar alls.
Men vad fan ska man göra om det är akut tandläkarvård – och man inte ens har en spänn?
Vårdrädsla är en sak. Men att behöva möta den utan stöd, utan pengar och utan förståelse, det är något helt annat.
Jag fick ta faktura.
Och nu ska jag lämna in den till soc.
Förhoppningsvis.
Jag var där en hel timme innan.
För att tabletten, Stesolid, skulle hinna verka.
Det hade de sagt att jag var tvungen att göra.
Och det var inte gratis heller.
995 spänn – för en tablett.
De sa att jag kunde betala lite på plats – och ta resten på faktura.
Ja, det hade jag jättegärna gjort.
Om jag hade haft några pengar alls.
Men vad fan ska man göra om det är akut tandläkarvård
och man inte ens har en spänn?
Jag fick ta faktura.
Och nu ska jag lämna in den till soc.
Förhoppningsvis.
Två människor över mig – och ingen förståelse
Det var inte smärtan.
Det var inte bara tandläkarskräck eller rädsla för borrar.
Det var känslan av att vara fast.
Det här var panikångest hos tandläkaren – inte rädsla för bedövning, utan för maktlöshet.
Att ha två personer lutade över mig, medan jag inte kunde röra mig.
Flashbacks.
Maktlöshet.
Gamla sår som ingen i rummet kunde se.
Men det de kunde se – det var mig.
Gråtande. Skakande.
Och då blev de trötta på mig.
Jag såg det i blicken. Jag hörde det i tonläget.
Som att jag överdrev. Som att jag var jobbig.
Men jag var inte det. Jag var bara rädd.
Och när det var över – då var jag ändå inte fri.
Jag kunde inte ta mig hem själv efteråt.
Det går inte efter Stesolid.
Så jag fick fixa skjuts. Ordna med någon som kunde hämta.
För sånt fixar man själv, tydligen.
Det spelar ingen roll att jag varit skevare än så mitt i stan förut –
och ingen brydde sig då heller.
Det gör man ju aldrig, när det gäller mig.
Jag satt där ändå.
Så nej, jag låg inte där och log snällt.
Jag låg där och kämpade med panik.
Men jag låg där. Jag kom dit. Jag gjorde det.
Och det får vara nog så starkt.
Jag önskar att vården såg mer än bara ytan.
Att bemötande i vården inte bara handlade om vänlighet – utan om att förstå trauma, panikångest och varför vissa av oss reagerar starkare än andra.
Nästa gång du ser någon skaka i tandläkarstolen –
Tänk ett varv till innan du suckar.
Lägg till kommentar
Kommentarer