TYSTNADEN MELLAN RADERNA – VARFÖR DET TOG SÅN TID
Ja, jag vet. Det tog 100 år...
Del 1 kom ut, och sen blev det bara… tyst. Och jag hatar det.
För det ser ju ut som att jag bara sket i allt. Men sanningen?
Jag försökte. Men ibland går det bara inte.
När verkligheten kraschar rakt in i orden
Det var inte brist på vilja...
Det var bara för mycket. Allt på en gång.
Samtal från socialen. Smärta i kroppen.
Ångest som vägrade ge sig.
Tankarna som snurrade utan stopp.
En ständig kamp att bara ta sig igenom dagen – utan att gå sönder inombords.
Och hela tiden pressen:
”Folk väntar ju på del 2…”
Som om jag bara kunde trycka på en knapp. Som om det bara handlade om motivation.
Men det handlade aldrig om det.
Det handlade om att överleva mellan andningarna.
Att orka sitta upp. Att torka tårarna innan någon märkte.
Att inte rasa helt.
Men vad ingen såg var att jag knappt
ens orkade ta mig upp ur sängen…
Ingen såg att jag knappt orkade ta mig upp ur sängen.
Jag vet att det såg ut som att jag gav upp
Men jag var mitt i kaoset.
Det där tysta, händelselösa helvetet där ingen dramatik syns utåt – men hela jag faller isär inuti.
Jag kämpade med varenda mening.
Ville skriva klart. Ville publicera. Ville få ut skiten ur kroppen.
Men så fort jag öppnade dokumentet kom den där rösten:
"Det måste bli perfekt. Annars fattar ingen."
Jag behövde tystnaden för att överleva
Och så blev det paus.
Inte för att jag gav upp – utan för att jag inte orkade mer då.
Men nu är den ute.
Del 2.
Den jag lovade, svor över, grät över.
Och vet du vad?
Jag är stolt att jag inte sket i den helt...
Och vet du vad?
Om du känner igen dig – säg det.
Du är inte ensam.
Om du missat del 2 – läs den här:
Har du själv känt att orden fastnar?
Att det ser lugnt ut på ytan – men att du kämpar som fan inuti?
Dela gärna med dig i kommentarsfältet.
Du behöver inte vara perfekt här. Du behöver bara vara ärlig.
Det här är en plats där tystnaden får brytas.
Lägg till kommentar
Kommentarer