Missbruk, kamp och svek
– Om vilja, kärlek och motstånd.
Det här är min berättelse om
vad som händer när du ber
om hjälp, men din röst inte
hörs tillräckligt högt.
För tydligen räcker det inte att bara vilja – inte
när det bara är fasaden som blänker!
Jag bråkade inte högljutt. Jag bad. Men det räckte inte...
– Om att inte vara hotbar
Det har varit mycket genom åren.
Missbruk, ja – men också vilja.
Jag har skrikit efter hjälp, när andra bara gapat efter ordning.
Jag var det där socialen inte kunde hantera.
Jag var inte hotbar.
Jag hade inga barn de kunde ta.
Ingen ekonomi de kunde frysa.
Jag var fri på det där sättet som skrämmer byråkratin.
När de försökte sätta in öppenvård som jag redan gått i i 5,5 år –
tack, men nej tack.
Det funkade inte. Det hade inte funkat. Och det visste jag.
Jag hade redan kämpat, gråtit, bönat, överklagat –
men eftersom jag inte var den där som skrek och bråkade på stan,
så var jag inte ett akut problem.
Jag var osynlig.
"det är inte volymen i din röst som avgör om du får hjälp – det är hur mycket du stör fasaden."
– Om orosanmälningar och vägran till boende
De kunde inte hota mig.
Jag hade inget att ta ifrån mig. Så de lät mig vara.
Jag menar, bara fasaden blänker på utsidan, så är det skitsamma hur jag sitter innanför.
I lägenheten.
Tills det började bli sprickor i fasaden.
Deras blanka, polerade, stadsfinansierade fasad.
Det där försöket att hålla allt på ytan? Det funkar ungefär lika bra som att spraya parfym på en likkista.
Men det började bli jobbigt när varenda myndighet i Västerås, anhöriga och bekanta skickade orosanmälningar.
Det blev pinsamt.
En dag ringer sockärringen med den där slitna, nedlåtande tonen:
– "Vi har fått en orosanmälan på..."
Jag avbröt henne direkt:
– "TILL?! Du har fått en orosanmälan till, heter det. Jag tror bara att mamma skickat fyra, fem stycken på mig bara i våras.
Den du har framför dig på bordet nu antar jag kommer ifrån min bonusmamma, eller?"
Tystnad.
Jag passade på:
– "Så… vad säger ni om det då?"
Svaret var det gamla vanliga:
– "Vi erbjuder öppenvård här i Västerås samt att flytta in på kvinnoboendet Freja..."
Och där sa jag bara:
– "Tack, men nej tack. Den kombinationen har jag redan provat. Sen har jag ingen större lust
att byta ut mitt eget förstahandskontrakt – mitt hem – mot en kommunal 'boendelösning' som är allt annat än trygghet.
En jävla mellanlandning. En tillfällig placering utan framtid, utan garantier, utan trygghet.
En bostad som känns mer som ett mentalsjukhus än ett hem."
För att sedan få välja mellan att bli hemlös
eller försöka få ta över kontraktet som socialen har makten över tills de tycker jag är "redo".
Diskussionen blev tack och lov inte speciellt lång heller.
Eftersom det fanns ett problem som gjorde alltihopa omöjligt: de tillåter inte djur på Freja.
Och jag överger aldrig några jag älskar.
Det finns inte på kartan.
Mina två katter – mina själsfränder.
De enda som aldrig brydde sig om hur mycket jag orkade göra på en dag.
Istället för att tycka synd om sig själva och klaga över att jag ska komma tillbaka,
låg de där alldeles tryckta mot min ångestfyllda kropp.
Istället för att skuldbelägga mig ännu mera
och få mig att må ännu mer dåligt,
satt de med mig i väntrummet.
Jag hade alltid dem.
De enda två som stannat genom allt.
Som inte vek av från min sida när alla mina prestationer försvann.
Hur skulle jag någonsin kunna lämna ifrån mig dem
som var med mig fortfarande när jag inte kände
att det fanns motivation eller ens mening att ta ett till andetag...
– När det blev för pinsamt för dem
Det var inte förrän jag halkade in för fjärde gången på MAVA, med ännu en sepsis, som jag började märkas. Då började både akuten och avdelningen tala om LVM.
Överläkare som stirrade ner mig med myndig blick. AT-läkare som såg ut som att de helst ville sjunka genom golvet. Någon log lite snett, som att de längtat efter att få vara "the bad guy".
Och så kom det:
– "Vi är tvungna att göra en anmälan."
Jag svarade:
– "Jaha, usch då… hoppas du gillar pappersarbete. Annars kan du skita i det. Det kommer ändå inte göra någon skillnad för mig."
Sen den där meningen. Den som får det att vända sig i magen på mig:
– "Men det kanske betyder lite mer om det kommer från oss."
Nej. Det gör det inte.
Inte när ni anmäler som rutin, för att rädda er själva – inte mig
Då blev jag farlig.
Då blev jag något som måste utredas.
Då passade det plötsligt att skicka mig på LVM-utredning – trots att jag har sjukhusfobi.
Och vad fick jag höra?
Jo, att om jag inte gick dit frivilligt, så skulle jag få poliseskort.
Vilka jävla hycklare.
Jag har aldrig brutit mot socialtjänstlagen.
Jag bad om hjälp.
Jag ville till behandlingshem.
Jag skrek inte, jag stökade inte – jag försökte.
Men när jag inte längre orkade be –
då kom hoten.
Jag gick ändå.
Med panikångest.
Med gråten i halsen.
Inte för att jag trodde på det – utan för att visa att jag fortfarande försöker.
Lägg till kommentar
Kommentarer